Utstillingen åpner torsdag 6. juni kl 18:00 - 20:00

Ordet clown har sitt ursprung i skandinavisk dialekt (isländskans klunni, svenskans kluns, danskans klunt). En klønete person, en klumpeduns. Traditionellt sett har clownens roll varit att bedriva satir och de har ostraffat, likt gycklaren, kunnat göra narr av de förbud och tabuer som föreligger.

I de två nordamerikanska folkgrupperna Dakota och Lakota finns en så kallad baklängesclown som kallas Heyókȟa. Han gör alltid tvärtemot det som förväntas i en situation och ställer sig frågande till normer och auktoriteter. Effekten av hans motstridiga beteende är att folk runtomkring honom blir mer trygga på vad som förväntas av dem.

Jag träffar Love i februari i år. Vi pratar om hennes kommande projekt- ett projekt som har sprungit ur en fascination för clowner och som har utvecklats till ett cirkustema. Vi pratar om den här folkliga formen för underhållning som förenar magi, mystik och humor. Där det vackra ofta ligger nära det groteska. En flykt in i någonting overkligt men som också är en uppskruvad, absurd version av verkligheten. Vi pratar om önskan om att få synas och försvinna- som ett cirkussällskap som lämnar stan.

När jag var liten ville jag bli cirkusartist. Mina förebilder var artisterna i Cirque du Soleil, ett litet kompani vid namn Sirqus Alfon och mina föräldrars vänners performancegrupp Zirkus Lokomotiv. Den sistnämnda hade mottot “Live a Little!”. Det slog mig rakt i magen.

Det komiska i clownens ofta självförnedrande beteende bottnar i känslor av skam. Skam vittnar om ett behov av att höra till som inte blir mött, därför är det så smärtsamt. Att uppleva någon annans

skam är däremot förlösande för många- då vet vi igen att vi inte är ensamma. I min barndomsfantasi skulle jag få delta. Att vara cirkusartist skulle vara mitt bidrag- mitt innspill i världen. På så sätt skulle jag äntligen få göra något med mitt liv- jag skulle live a little.

En gång reste jag till New Orleans under Mardi Gras. Jag ville träffa några riktiga freaks, som jag sa. Ganska snart insåg jag dock, att den värld jag hade velat uppleva på avstånd hade blivit min

egen. Utanpå blev inuti och jag drogs med av bara farten. Varje kväll gjorde jag mig klar för nya dumma upptåg, och varje dag fick jag gå runt och be om ursäkt. Städa upp i den mess jag förorsakat natten innan. Jag blev ett med det vansinne jag trodde jag skulle hålla mig utanför. Jag blev omhuldad av mitt eget - av andras - äckel - jag blev hel.

Ibland tänker jag på konstnären som en gycklare av vår tid. Clownen och konstnären blir gärna till den andre, vars avvikande beteende förstärker en känsla av gemenskap hos de som inte är som den. Likt Heyókȟan kan de blottlägga löjeväckande, obehagliga eller tabubelagda frågor - göra det som ingen annan vill eller vågar.

- Evelin Sillén